Igår var mamma, pappa, pojkvän och jag på Scandinavium och såg Ljust & Fräscht med Fredrik Lindström (ÅÅÅÅÅH vad ja älskar honom!) och Henrik Schyffert. Lindström var förresten smått dödssjuk och hostade hur mycket som helst, stackar'n.
Själv skrattade jag och log så mycket att jag fick ont i käkarna typ. Alltså den här showen var såååå bra!
Och skrämmande på pricken: Hela resonemanget om att vi snarare får ångest än blir inspirerade utav alla inspirationsmagasin för att de bara får oss att inse vad vi själva inte har - att man inte alls är så där lycklig och lyckad som på de superstyleade bilderna i inspirationsmagasinen. Och att vi samlar på oss en massa saker för att uttrycka de personlighetsdrag som vi själva är osäkra på om vi faktiskt besitter.
Det är hemskt att erkänna men jag känner igen mig så väl. Jag blir nedstämd av weheartit för jag vill ju själv vara i de ögonblick som fångats på bild. Så oerhört spontant. Jag vill ju också springa på stränder med surfande kompisgäng och av en slump vända mig mot kameran som lyckas fånga ett av alla mina helt naturliga leenden. I lite suddigt polaroidbilds-stuk. Jag köper kläder och komponerar historier kring outfits och försöker signalera sådant som nog inte alls är jag egentligen utan snarare min egen vision av hur jag borde vara. Hur jag ska bli. För det poängterade de också i showen: Att man varje gång tror att den här gången kommer det faktiskt bli så som jag vill. Om jag bara köper ett snyggt kök så kommer jag faktiskt att laga pasta från grunden. Om jag bara skaffar den där kjolen så kommer jag faktiskt att bli lite mer mystisk och intressant...
Och egentligen är hela det här jagandet - den här samlarhysterin och planeringen och strävan efter perfektion, som vi aldrig kan nå eftersom vi själva står i vägen, bristfälliga som vi är. I verkligheten. - mest ett kapitalistiskt ekorrhjul.
Om ni har möjlighet: Gå
och se den här showen! För bra.
